Jag tillhör det folkslaget som älskar att sova men hatar att gå och lägga sig. I alla fall på natten. Klockan är halv två och jag borde ägna mig tid till att sova ut eftersom jag ska till härligheten imorgon. Skolan. Så jävla deprimerande. men behöver bara hålla andan i åtta månader till, sen kan jag andas ut då studenten hägras. Underbart. Måste få tag i en jävla praktikplats. Har fortfarande inte tagit tag i det och känner varken att jag har ork eller lust. Men det måstes. Fast varför måstes det? För att få en fot in i arbetslivet och kunna ha lättare att söka jobb efter gymnasiet? eller för att samhället är i behov av gratis arbetskraft? För det där med att få en fot in i arbetslivet är när det gäller mig redan gjort sedan två år tillbaka. Sen stämmer det nog att det är lättare att få jobb efter praktikperioder, det kan jag inte säga att det inte gör, men vi har hållt på med det är med praktik sen sjätte klass, när hade dem tänkt sig att man är tillräckligt erfaren? Det finns säkert ett jättebra svar på min fråga, men jag är inte intresserad av att höra det, eftersom jag verkligen inte känner för att jobba gratis åtta timmar om dagen i 6 veckor. Speciellt inte när man samtidigt skall gå och dras med sitt andra, riktiga jobb också -som man iofs får betalt på, men som man har tappat lusten för. Nä, det är en sak att diskutera det här med praktikplatser och arbeten, men som jag alltid sagt, vanliga jobb är ingenting för mig. Har aldrig varit. Mitt jobb är att underhålla, så kommer det förbli.

Nu ska jag tända en cigarett och må bra framför ett Svensson, Svensson avsnitt på svt Play. God natt.

Helgen har varit hyfsat händelserik. I fredags gick jag ut med samtliga polare och hade det allmänt trevligt. var ledig från skolan så jag sov ut det jag behövde under dagen. Kvällen började med lottskrapning hos syskonen Bahaddin med deras respektive inkluderat. Drack några cider under vinstdragningarna och avlägsnade mig tillsammans med Jennifer, Shvan och Alexandra vid tio tiden för att dra vidare in mot stan och möta resten av folket. På bussen blev Shvan våldtagen av en punkare, då denne missförstod Shvans ursprung. Shvan var traumatiserad en stund men blev snabbt botad då han kände sig tvungen att försvara den mobbning jag, Jennifer och Alexandras använde gentemot honom efter det inträffade. efter bussen bytte vi till tåg där vi träffade hälften av dem andra, och efter tåget tog vi spårvagnen till Chez Amis. Hade riktigt roligt där med alla hela kvällen. Fick gå hem från Mölndals Centrum bara. Ingen hit. Dagen efter jobbade jag. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. Men eftersom tiden gick ganska fort så var jag på topp humör när jag slutade, skulle då få ett kärt återséende av Malin som jag inte sett på två månader. Hon är i Göteborg igen och jag hade verkligen saknat henne. Vill bara inte att hon söker jobb i Gävle så hon flyttar dit på heltid nu. Två månader räckte. Därför tycker jag att hon kan ta med sig sin kille Jim ner hit och stadga sig här i GBG. Idag jobbade jag också, och det finns inga kommentarer för det. Spyr rätt ut. Orkar inte. Hej då!

Sitter här med mina sexiga brillor, som jag endast bär vid datorn eller vid TV-tittande. Borde bära dem oftare, men det är inte särsklit relevant för mig. Hur som helst så satt jag och trodde jag för en stund att dem hade förlorat sin styrka, för att sedan insé att jag glömt att rengöra dem. Satt en bra stund och funderade över om vindrutertorkare hade varit en idé på dem, men vid närmare eftertanke så hade det gett mig större anledning att inte visa mig i dem in public. Är ledig hela vecka pga studiedagar som blandas med projektdagar som man får tillbringa hemma, vilket innebär ledighet med tanke på att mitt projektarbete som jag håller på med tillsammans med S och A inte är långt ifrån färdigt. Grunden är i alla fall klar och det är bara lite jobb kvar som vi inte kan ta tag i förrän vi har en del material färdigt. Om mindre än nio måndader tar jag studenten, två år senare än jag borde iofs, men desto större anledning att fira mer än andra. Har beställt alla prylar som skall inskaffas till den stora dagen. Känns bra. Tandläkarbesök imorgon. Antar att man får passa på nu fram tills man är 21 och blir illa tvungen att betala för sin tandvård.

Jag har 8 minuter kvar tills min lasagne, som ligger i micron, är klar. Så ja tänkte fördriva tiden med något som jag skulle gjort för längesedan. Nämligen skriva om min Roadtrip i sommras tillsammans med Shvan och Amina. Det var en resa i sig kan man väl säga.

Kan ju börja med att säga att fordonet vi färdades i var Shvans bil, även kallad Queen Latifa, (som nu mera är såld BTW) Länderna vi skulle åka genom hade vi noga planerat allt efter hur kartan gick. Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Shweiz, Italien och Österrike var destinationerna.

Oturen började i Malmö, precis innan gränsen till Danmark. Bilen bara la av. Vi fick alltså putta och putta och putta men den gick inte igång och efter ungefär en timma upptäcker Shvan att det är bil-batteriet som har tagit slut. Men ingen fara, ingen fara. Det fanns ett sprillans nytt i bilen och vi kunde fortsätta. Efter det flöt resan på ganska bra, vi åkte över land och hav och mådde toppen. Bestämmde oss för att vi inte skulle sova förrän vi var i Holland. Kan ju samtidigt berätta att vi hade ett tält med oss, alltså ett ihopfältbart hus, underbart. Väl framme i Holland hittade vi en perfekt liten skogsdunge där vi satte upp tältet, eller, vi satte upp det så som vi trodde att det skulle sitta, men i själva verket var det helt fel, det upptäckte vi lite längre in på resan. Men vi sov bra den natten i alla fall, vi hade ju färdats långt så vi var trötta.
Jag vaknade ganska tidigt den morgonen av att jag hörde regnet smattra mot tältet. Mysigt, tyckte jag. Fram tills jag vaknade några timmar senare med en hel ocean i sovsäcken. Jag trodde jag hade hamnat i helvetet. Där låg jag, med så mycket vatten överallt så att man nästan kunde simma i min sovsäck. Men mina två kompanjoner klarade sig finfint. Inte en enda droppe på dem inte. Just då ville jag där i från så fort som möjligt. Jag ville in i bilen, hitta en handduk och värma mig och aldrig se den där skogsdungen igen. Men men, sånt hör till var jag ju tvungen att tänka och kunde några timmar senare sitta och fnissa åt det. Den dagen åkte vi in till Amsterdam för att schoppa och äta middag m.m. Hittade en liten butik där vi köpte massa souvenirer till verkligheten här hemma. 
Efter en heldag i Amsterdam fortsatte vi mot Belgien. Där stannade vi bara en stund och hoppade runt vid en fontän som såg ut som en tårta. Den kvällen var vi trötta, och när vi åkte från Belgien var det ändå natt, ändå kom vi fram till Frankrike innan solen gått upp. I Frankrike letade vi som galningar efter en plats att slå upp tältet på. Och vi hittade en camping till slut, som verkade vara perfekt för oss. Det stod inga priser och det var bara att köra in och slå läger. Vi somnade direkt.
När jag vaknade den morgonen höll jag på att kvävas. All värme i hela världen låg i vårat tält. Jag reste mig upp yrvaket och försökte få upp tältet för att komma ut, det tog en stund innan jag hittade dragkedjan, och eftersom jag fick panik blev det ännu värre. När jag väl kom ut var det nästan så att jag pussade marken och när jag tittade in i det  värmebeslagna tältet ser jag Amina ligga där och sova fridfullt med en stor tjocktröja! Där hade jag legat i endast kalsonger och hållt på att dö av värmeslag, så ligger kvinnan där helt lugnt och sover innuti en öken med en stor overall på sig. Människor slutar aldrig förvåna mig.
Vad jag behövde den morgonen var en dush, och lyckligtvis fanns det ju det på campingen såklart. Så jag hämtade handukar och rena kläder i bilen och började spatsera mot dushen, där utanför stod en rund liten kvinna och jag la inte märke till henne så mycket. Fram tills hon började prata med mig. På franska. Jag försökte svara på engelska att jag inte pratade hennes språk och inte förstod ett ord av vad hon sa, men hon förstod mig lika lite som jag förstod henne. En sak hade jag förstått i alla fall, hon ville inte låta mig dusha.  När hon efter många om och men förstod att jag inte skulle förstå vad hon sa, hur mycket hon än försökte, så började hon babbla ett enda ord samtidigt som hon sträckte ut sin hand. "Byrroo, Byrooo!!" sa hon och jag tittade undrande på henne. "Byrro, Byrroo!" Hon fortsatte. Sen tänkte jag efter och kom på något sett på att Byrro eller vad hon sa måste betyda Kontor, som i Byrå. Sakta började jag avlägsna mig från platsen, där hon fortfarande stod och skrek "Byrro! Byrro!". När jag kom tillbaka till tältet igen hade Amina tagit sitt förnuft till fånga och tagit av sig sin tjocktröja och lagt sig och sovit utanför tältet. Jag väckte henne och berättade om min insident med den konstiga kvinnan och Amina fattade ingenting. Fram tills Kvinnans ansikte dök upp bakom bilen. "ByrooOo?" kom det från hennes mun. "Hon vill att vi ska betala för natten. Hon jobbar här" antog Amina. Vi fick därför väcka Shvan som hade kontanter och fick hänga med henne till kontoret och betala. Som tur var kostade det bara 10 euro. Hundra kronor för en natt. Härligt.
Efter att vi ätit frukost tog vi bilen till ett ställe som måste varit minst tvåhundra år gammalt. Det var en liten, liten by, med jätte låga dörrar och fönster och mitt på gården stod en brunn där man kunde hämta vatten. Byn hade också en riktigt stor kyrka som måste varit uråldrig. Tog mig en snabbtitt i kyrkan och den var lika mäktig innuti. Amina kunde tyvärr inte se, hon hade för kort kjol för att gå in i kyrkan och det befann sig gammla människor där inne. Vi hittade även någonting som såg ut som fängelsehålor under marken. Riktigt häftigt var det. Den dagen njöt vi av, eftersom vädret var på topp också. Senare på dagen åkte vi in till stan och tittade i affärer och åt. Bestämmde oss för att stanna i Frankrike en natt till, fast vi skulle sova någon annanstans.  Kan ju säga så mycket som att vi sov i en bajshög. Natten innan vi skulle gå och lägga oss och satte upp tältet kände vi en olidlig stank som vägrade gå bort. Vi hittade var det kom ifrån och fick bort bajset. Trodde vi. För när vi vaknade nästa morgonen hittade jag en större bajskorv än den som vi sparkat bort natten innan, precis utanför tältet. Där fick vi svaret till varför stanken aldrig försvann. Det värsta var att vi misstänkte att det var människobajs eftersom många lastbilschaufförer parkerade där i närheten för att sova, så antagligen tog dem sig en tömmning innan sängdags. Det är ju inte så trevligt när någon har dragit en hårdbajsning precis där du ska bo den kommande natten. Nej, vi fortsatte vidare till Schweiz, vilket jag personligen kan säga, är det land med det vackraste landskapet. Eller tillsammans med Österrike då såklart.
Den natten kom vi fram till Italien, Milano, där det var omöjligt att hitta en tältplats. Det enda vi såg var fullt med prostitureade som sålde sig på gatorna. Jag skämtar inte, det var fullt av dem. Då insåg vi att vi hade hamnat i Milanos slumkvarer och vi ville inte ta risken att tälta där så vi tog in på ett 1-stjärnigt hotel. Ganska bra hotell, men natten var varm som fan. Men vi överlevde det också. Dagen efter det åkte vi in till Milano, riktigt fin stad. Vi åt riktig italiensk pasta, köpte glass och besökte så många affärer som möjligt. Efter Milano skulle vi fortsätta mot  Venedig. Resan dit gick bra, fram tills vår största mardröm smög sig på oss. Bilen började ryka. Den var överhettad och allt vatten i kylaren hade runnit ur. Vi kunde inte köra en meter till, fast att vi befann oss på motorvägen. Jag kan säga så mycket som att vi bildade en flera kilometer lång bilkö och fick stå och skämma öronen av oss. Men någon snäll människa hade ringt efter hjälp och en arg kvinna gav oss nytt vatten och hjälpte oss att putta. Vi trodde att vår resa var över och att vi skulle vara tvugna att ta flyget hem. Men vi hittade världens bästa Camping där vi kunde låta bilen vila i några dagar. Camping Fusina. Där fast det ett festställe med bar och allt vi kunde önska oss just då. Vi kunde sätta oss ner och ta det lugnt med en öl, fast att vi inte riktigt kunde koppla av med tanke på att bilen var lite ur balans. Men vi sov bra den natten i alla fall, och vaknade bra också för den delen. Vi åkte och badade den morgonen vid en jättehärlig strand. Men även det förde oturen med sig. Shvan hade lagt bilnycklarna i en vattentät liten box så han kunde ha med sig det ut i vattnet för att slippa lämna bilnycklarna på stranden. Men den boxen var inte att lita på och vatten läckte in. Det var ju inga problem, tänkte vi det är ju bara nycklar. Men nej nej. Fel hade vi. När vi skulle starta bilen morgonen där efter för att åka och äta frukost funkade det inte. Eftersom Shvans bil hade ett inbygt larm så var man tvungen att trycka bort larmet på larmknappen som satt på på en dosa på nyckeln, som dessvärre hade blivit vattenskadad. Bilen gick därför inte att starta. Men vi köpte ett nytt batteri och det funkade, fast att det glappade efter ett tag. Vi kunde åter igen slappna av. Det firade vi med att ta båten över till Venedig. Där schoppade vi resten av alla souvenirer och Shvan och Amina åkte Gondol. Vi åt på världens dyraste restaurang och hade det underbart. Fram till klockan blev halv nio och vi skulle ta båten tillbaka. Vi hade då först problem med att hitta båtstationen. Men efter mycket letande kom vi fram, frågade någon som jobbade där när båten till Fusina gick. Då sjönk vårat mod igen. Han förklarade för oss att vi var på fel sida av ön och att båten till Fusina inte gick där. Sista båten gick om en halvtimma. Vi ville börja gråta, men istället sprang vi! Vi sprang som idioter genom hela Venedig, vi sprang i cirklar och vi sprang upp för och nerför. Men vi missade den ändå. Sista båten och vi missade den. Det är vid sådana stunder det gäller att vägra. Vi vägrade vara kvar i Venedig i åtta timmar och vänta på nästa båt och riskera att bli rånade av en ficktjuv under natten. Så vi lyckades hitta en buss central istället. Där fann vi en buss som gick tillbaka till Camping Fusina. Bussen var varm och full med folk, vi fick stå upp och svettas under resan. Men fram kom vi. Välbehållna. Det firade vi med att supa järnet i Baren tills vi senare på natten vinglade oss till tältet och somnade.
Vi tillbringade fyra dagar på Camping Fusina och det var trots all otur riktigt härligt. När vi skulle där i från krånglade bilen igen på grund av larmknappen och efter ca tre timmars lidande och ungefär 6 olika batteribyten i nyckeldosan startade bilen och vi kunde börja tänka på att komma hem.
Men! Det finns alltid ett Men! När vi var i norra Italien upptäckte vi det värsta som kunde hända. Våra pengar på bankkortet var slut. Jag kan ju säga så mycket som att det inte var vi som var ansvarslösa, vi hade räknat helt rätt. Det var vissa missuppfattningar hemma i Sverige som hade skett som inte tåls att ta upp här, vilket gjorde att vi var fattigare än tre kyrkråttor, fast i norra Italien, med nästan ingen tank. Tillslut hittade vi en McDonalds resturang där vi gick in och laddade våra mobiler, ringde hem, lånade nya pengar av alla möjliga familjemedlemmar och vänner. Pengarna sattes in på Shvans kontkort och vi var lättade igen... Fram tills vi skulle handla varsin hamburgare och killen i kassan på McDonalds gjorde det klart för oss att kortet var  avmagnetiserat och även chipet.
Jag kan säga så mycket som att mina tårar inte var långt från att bryta ut. Jag var så nära på att sätta mig ner mitt på McDonalds och bara böla som den 20-åring jag e. Men det gjorde jag inte. Jag höll ut. Vi fick återigen ringa Sverige och be dem gå in på Shvans konto genom nätet (som tur var hade han sin dosa med sig) och lägga in dem på Aminas kort då mitt också var sönder. Problemet var att Aminas kort inte heller funkade till 100 %. Men hur som helst så lyckades vi kunna tanka i alla fall. Diverse mer småsaker skedde som också fick oss att vilja ge upp och fundera över hur mycket otur som kunde komma samtidigt. Vi ville komma hem så snabbt som möjligt och fick på grund av pengabristen leva på tio kakor var på två dar. Det var en mardröm. Så man kan ju sammanfatta det som att vi hade en ganska bitterljuv resa. Men som kommer att bli ett minne för livet.

Jag kännde mig ungefär som henne stora delar av resan:

Idag satt jag på pendeln mellan Kungsbacka och Göteborg, skulle till Mölndal. Tåget gick kvart över tre. Jag var framme i Mölndal klockan fyra. Varför? Jo, för att Västtrafik är det mest pinsamma som Västsverige har att komma med. Okej, en jävla växel-skit hade tydligen gått av i Lindome, inte deras fel, MEN! Det händer alltid! Antingen är en växel sönder, dörrarna funkar inte, det blåser för mycket eller det snöar några snöflingor mer än väntat. Jag blir inte förvånad nästa gång dem är sena för att solen är för stark. Helt ärligt, dem kan aldrig hålla tiderna och dem har alltid någonting att skylla på. Sen har dem mage att ibland när dem är sena gå runt i tågen för att titta om alla passagerare har ett giltigt färdbevis. Det är så att man har lust att sätta långfingret i ansiktet på dem när dem kommer fram. Det värsta är ju varje gång dom ställer frågan "Får jag besvära om färdbevis, tack?" och eftersom det är en fråga så borde dem också förvänta sig olika svar! Tänk om jag en dag säger "Nej tack, inte idag" när dem ber om att få se min biljett. Eftersom en fråga alltid är en fråga! Det är nästan så man hellre vill att dem säger "Visa ditt färdbevis annars får du två skott i pannan, och om det inte är giltigt så får du tre!" 

Sen att dem lägger ner systemet med att betala med kontanter på bussarna är en jävla miss. Tänk alla stackars turister som kommer till Göteborg för att spana in Poseidon och åka en trasig karusell på Lisseberg. Vad ska dem göra när dem vackert går på bussen och inser att deras pengar i plånboken inte är värda någonting längre. Ja, dem får väl gå av, köpa sig ett ruttet 100-kort och snällt vänta på nästa buss anser nog Västtrafik. Men vad ska dem göra med busskortet sedan då? Ska dem ta hem kortet som en souvenir eller använda det som vykort till nära släktingar för att visa hur underbar deras tripp har varit? Inte för att 100 kr är jätte farligt, men det är själva tanken på att dem ska slösa dem extrapengarna som dem både hade kunnat äta McDonalds för eller köpa sig en öl.  Sen där har med att Västtrafiks slogan är "Västtrafik - smartaste valet" är nästan ännu värre. vadå Smartaste valet? Det är ju inte direkt så att vi har något annat att välja på.

Har alltså slutligen kommit fram till att västtrafik är dagens i-landsproblem, ändå blir det dem man får åka med imorgon igen.


                                                                        

---

                                           Nicole Scerzinger - Happily Never After.


        

Detta inlägg har en bruksanvisning som följer här nedan. Den är bra att ha för att kunna visa sympati för ägaren av denna blogg. Mycket nöje.

Mario Kart 64 är utvecklat av Nintendo  och är ett racingspel från 1996. Spelet ingår i Mario Kart-serien.

Det gäller att komma först i mål på alla banor, man kan köra mot kompisar eller mot färdiga spelare. Man kan välja att vara olika figurer, till exempel Mario, Prinsessan Peach, Luigi, Donkey Kong, Yoshi, Toad, Wario, och Bowser Det finns flera banor att välja mellan, och så finns det olika cuper med flera olika banor i varje. Spelarna kan dessutom köra strid, en såkallad "battle", mot varandra. Då finns det fyra banor att välja bland.

Nu kan vi börja:

---

Jag är tolv år igen. Ett underbart tv-spel har tagit över mitt liv på nytt. Hederliga Mario Kart 64 är just nu min nya livskamrat. Mina vänners också för den delen.

Allt började med att min kära vän Moe B hittade spelet på blocket för 500:- och vem undviker ett sådan erbjudande? Super Mario var ju allas våran hjälte när vi var barn så Moe slog till direkt.

Nu har TV-spelet varit vardagsmat för oss sedan dess, att samlas hemma hos Moe bänkade med varsin kontroll i handen händer mer än ofta.
Eftersom vi är några stycken och det bara finns fyra kontroller att använda så använder vi oss av det hederliga systemet att förloraren lämnar över. Vilket ofta är jag, har nämligen lite problem i svängarna, men vem har sagt att man inte kan åka slalom genom banorna så länge det finns staket?
Hur som helst så finns det ingen nåd när vi spelar! Aldrig har vi svurit så mycket åt varandra, aldrig har vi varit så lättstötta och emotionella! Jag menar, fatta hur det känns att ligga först, för att sedan få ett skal i huvudet och hamna sist? Det är en livskris! Det gäller att kriga för att inte börja gråta ibland eller slå ihjäl personen som fick dig att vurpa. Sen finns det ju också lyckotjut och glädjetårar från den lyckliga människa som lyckas hamna etta. Tvåan kan också skatta sig lycklig då och då, för det är ändå silver.
Vi har även lärt känna karaktärerna i spelet och Moe har gjort ett test om vilka som är bäst att använda och tro det eller ej, men Toad och Peach är stjärnorna. För er som inte vet så är Toad Marios lilla svampkompis och Peach är den slyniga prinsessan med orangefärgat hår, fast att dem är så små så är dem snabbast och inte lika klumpiga som te.x Bowser, Wario eller D.K (Donky Kong), som folk tror är dem bästa. Men tji fick ni.
Jag hoppas att ni som läser är chockade över vårat betéende för det är meningen. Jag kan knappt vänta till nästa gång jag får återse Mario & CO, vilket troligtvis blir redan imorgon.

So Long.

Vi människor väntar alltid på att livet någon dag ska börja, vi fantiserar om att vi kommer vara någon annanstans en dag. Vad väntar vi på? Allt vi har är Nu, vi borde inte springa i  från det.

Om man aldrig inser sina misstag i livet kommer man aldrig förändras till något bra. Människor förändras inte till det bättre bara så, men dem kan, Dem gör det bara inte, för att det är lättare att slippa.
Man kan ju alltid ångra de man gjort, men då måste man också inse att det är fel. För ånger kan komma i alla möjliga skepnader och storlekar, vissa är mindre, som när du gör en dålig sak för an bra anledning, vissa är större, som när du till exempel sviker en vän. Men vissa av oss undviker smärtan av ånger, genom att göra dem rätta valen redan från början. Vissa av oss har knappt någon tid för någon ånger, eftersom vi ser framåt mot framtiden.
 Ibland måste vi kämpa för att komma underfund med det förflutna, och ibland begraver vi våran ånger genom att lova att ändra vår livsstil. Men vår allra största ånger är inte för sakerna vi en gång gjorde, utan för sakerna vi inte gjorde, saker vi inte sa som kunde rädda någon vi bryr oss om riktigt mycket, speciellt när vi visste vad som väntade dem.

Det har sagts att det finns ett ord som kan befria oss från den belastning och smärta vi känner i livet, och det ordet ska tydligen vara Kärlek. Jag tror inte att det betyder att det inte har varit svårt, eller att det inte kommer att bli det, det menas bara att man har hittat en stillhet och glans i sig själv, med någon annan människa. Någon som gör en modig och som man vill älska till slutet, så smärtan i livet inte finns.
För ibland blir smärta en sån stor del av ditt liv, att du förväntar dig att den alltid ska vara där, för du kan inte komma på en enda gång i ditt liv då den inte har varit det. Men den dagen då du äntligen känner någonting annat, någonting som känns fel, bara för att det är så okänt för dig, då kommer du att inse i det ögonblicket, att du är lycklig. Men lycka kommer också i olika former, som i sällskap med goda vänner, eller som i den där känslan du får när du uppfyller någon annans önskan, eller som i löftet som gör att ditt hopp för någonting förlängs, det är okej att skatta sig själv lycklig. För du vet aldrig hur kortvarig den lyckan kommer att vara.